Har just avslutat Vladislav Savic bok En korrespondents bekännelser – om spelmissbruk, ångest och vägen tillbaka.
Det skrivs en del OM spelmissbrukare, mer sällan AV spelmissbrukare. Att varje fall, likt Savics, är en tragedi kan vi vara överens om. Det måste sägas att Savic är en utmärkt stilist. Lättflytande språk och intressanta inblickar i hur en utrikeskorrespondent för Sveriges Radio jobbar. Men tillför den då något för den som på ett djupare plan vill öka sin förståelse för vad som triggar ett spelberoende?
Det måhända politiskt inkorrekta svaret är: Kanske inte så mycket (undantaget legitimerade psykologen Jakob Jonssons efterord som bra beskriver bl.a. orsakerna till Savic beroende ur en behandlingsmässig synvinkel).
Bortsett ifrån att vi får veta att Savic favoritspel var ”Lången” och en redogörelse för ”slutstriden” i Aten där Savic uttnyttjar Sveriges Radios medel för sitt spelande är det relativt tunnsått med detaljer om själva spelandet. Mer handlar det om Savic uppväxt, pressade arbetssituation, dåliga chefer och familjesituation. Detta är naturligtvis faktorer som kan trigga ett ohälsosamt spelande, men är samtidigt faktorer som inte är unika för just Savic. Många har ett helvete, utan att för den skull spela bort sin arbetsgivares pengar. Att s.k. vänner visar sig vara allt annat än detta i kristider tror jag också är erfarenheter som delas av många andra.
Svenska Spel får, som så ofta i dessa sammanhang, sin släng av sleven. Förvånad blir man därför när Savic nappar på en kamrats förslag att approchera Svenska Spel för att de ska sponsra hans kommande bok. För egen del gillar jag djärva förslag, men kan inte undgå att förvånas över Savic förvåning att Svenska Spel slutligen väljer att inte bidra till en kritisk bok om sig självt.
När jag läser En korrespondents bekännelser kommer jag delvis att tänka på Nassim Nicholas Talebs funderingar i Antifragile:
”… my characterization of a loser is someone who, after making a mistake, doesn’t introspect, doesn’t exploit it, feels embarrassed and defensive rather than enriched with a new piece of information, and tries to explain why he made the mistake rather than moving on. These types often consider themselves the ”victims” of some large plot, a bad boss, or bad weather.”
Savic exploaterar i Talebs mening det inträffade. So far so good. Att han samtidigt ser sig som ett offer för ”omständigheterna” är lika klart. De dåliga bossarna är legio i Savic roman. Att chefsposter gått honom förbi påtalas också. Många – även icke-chefer – har, av olika redovisade skäl, tydligen anledning att hantera Savic på ett sätt som han uppfattar som orättvist. Må så vara, men det blir aningen för många ”konspirationer” i förhållande till egenansvaret.
Jag erinrar mig en arbetskollega som efter ett lönesamtal sa: ”Jag är omgiven av idioter”. Chefens svar var lika kort: ”Det är vi alla”.
Den år 2009 utgivna ”Peter Pilny – historien om Bjarte Baasland” av Håvard Rem är enligt mitt förmenande ett bättre bet för den som verkligen vill förstå hur det fungerar när man drabbas av speldjävulen. Berättelsen om biskopssonens äventyr slår den bästa thriller. Men så har författaren inte heller skrivit om sig själv. Distans kan vara bra ibland.
Trots denna något kritiska recension vill jag ändå säga att jag gärna hade hört Savic tala om det inträffade i andra sammanhang. Inte minst hade jag velat höra mer om hur han uppfattade det faktiska spelandet och hur han har det idag. Vägen tillbaka kan inte vara lätt.
